Vad måleriet har lärt mig om självkritik

Under större delen av mitt liv har skapandet funnits där.

De senaste femton åren har måleriet varit en viktig del av mitt liv. En plats för utforskande, återhämtning, glädje och uttryck. Men också en plats där jag mött tvivel, osäkerhet och självkritik.

Det är kanske därför jag fascineras av hur vi människor förhåller oss till vårt skapande.

För skapandet har en märklig förmåga att göra våra inre processer synliga.

Självkritiken dyker ofta upp när något betyder mycket

Om du någon gång har stått framför ett tomt papper, en duk eller ett nytt projekt vet du kanske vad jag menar.

Plötsligt kan tankarna komma:

Är det här tillräckligt bra?

Har jag verkligen något att säga?

Borde jag inte kunna mer vid det här laget?

Jag tror inte att det är en slump att självkritiken ofta blir stark just kring sådant som är viktigt för oss.

När vi bryr oss om något finns också risken att misslyckas. Att bli besviken. Att visa något personligt. Att inte leva upp till våra egna förväntningar.

Jag trodde länge att självkritiken drev mig framåt

Under många år tänkte jag att självkritiken var priset man fick betala för att utvecklas. Att den hjälpte mig att bli bättre. Ibland gjorde den säkert det. Men jag började också se kostnaden. När självkritiken tog för stor plats blev jag försiktigare. Jag tog färre risker. Det blev svårare att experimentera. Svårare att leka. Och just lekfullheten är ofta en viktig del av kreativiteten. När fokus flyttas från utforskande till bedömning händer något med skapandet. Det krymper.

Det var inte självkritiken som skapade utveckling

Det som faktiskt hjälpte mig att utvecklas mest var sällan de hårda kraven. Det var nyfikenheten. Viljan att prova. Modet att göra sådant som inte blev perfekt. När jag ser tillbaka på perioder då jag utvecklats som mest handlar de sällan om kontroll. De handlar oftare om öppenhet. Om att tillåta mig själv att inte veta. Att inte ha hela planen klar. Att börja ändå.

Självkritik försvinner inte alltid

En insikt som varit viktig för mig är att målet kanske inte är att bli av med självkritiken. Jag känner fortfarande igen den där rösten ibland. Skillnaden är att jag försöker ge den mindre makt. Tanken kan få finnas där utan att bestämma vad jag ska göra. Det är något annat än att vinna över den. Det handlar mer om att fortsätta skapa även när den dyker upp.

Från bedömning till nyfikenhet

När jag fastnar idag försöker jag ofta ställa en annan fråga.

Inte:

"Blir det här bra?"

Utan:

"Vad händer om jag tar nästa steg?"

Skillnaden kan verka liten. Men för mig har den gjort stor skillnad. Den flyttar fokus från resultat till process. Från kontroll till utforskande. Från prestation till närvaro.

Kanske känner du igen dig

Många av de människor jag möter i terapin beskriver samma mönster. De vill skapa, förändra eller uttrycka något viktigt. Men självkritiken blir så stark att den istället leder till tvivel, undvikande eller prokrastinering.

Min erfarenhet, både som terapeut och som skapande människa, är att vägen framåt sällan handlar om att vänta tills självkritiken försvinner.

Den handlar snarare om att skapa utrymme för något annat vid sidan av den. Lite mer nyfikenhet. Lite mer självmedkänsla. Lite mer mod att vara nybörjare igen. För många gånger är det där rörelsen börjar. Inte när vi känner oss helt säkra. Utan när vi vågar ta nästa steg ändå.

Föregående
Föregående

När prestationskrav kväver kreativiteten

Nästa
Nästa

Hur hittar man tillbaka till skaparglädjen?